”Vad väntar ni på? Kasta på grisarna!”

ARABY, VÄXJÖ Bilen svänger upp på cykelbanan vid Araby park arena och Hamid hoppar ur med en spritflaska i handen. Har säger att han bara har druckit litegrann. Det svarta håret är noga kammat bakåt och samlat i en tofs. Han är ganska liten, klädd i bomberjacka och ljusa jeans. Hoodie tänker han aldrig mer sätta på sig, förklarar han, för med huva blir man genast misstänkt av polisen.
Hamid hälsar glatt på den lilla skaran utanför arenan.
”Whats up bror, allt bra eller vad händer?”
”Ingenting”.
Här om veckan släpptes Hamid ur häktet där han suttit i två månader, misstänkt för bland annat våldsamt upplopp.
Det var precis här det hände.
De hade samlats utanför arenan, precis som alla andra kvällar, när den mörkgröna Volvon åkte förbi. Polisens civila bilar är så välkända här i området att de lika gärna kunde ha satt på blinkande blåljus.
Det var ramadan, många av killarna hade varit hemma och ätit efter solnedgången vid 22-tiden, andra var på väg till eller från moskén på Sommarvägen.
– Vi var kanske 40–50 personer här på plats. Och den kvällen märkte man ju att nånting är ju på gång alltså, folk är maskerade, berättar Hamid.

De roade sig med en lek de brukar köra: man säger någons namn högt. Sen ska alla slå och sparka på den personen. De kallar det ”skojbråk”. Några rökte vattenpipa för att fira Tariq som fyllde år. Andra drack. Vodka och cola.
Strax innan midnatt slocknar gatlamporna utanför arenan i några minuter innan de tänds igen. En stund senare kommer civilbilen körande ute på gatan.
Det är då någon skriker:
”Vad väntar ni på? Kasta på grisarna!”

Enligt Växjöpolisen är 19-årige Hamid en ledarfigur i Araby. Någon de andra lyder och är rädda för. När han sitter inne blir det genast lugnare i området. Tingsrätten ansåg att det var han som uppmanade ett stort gäng unga att kasta sten på polisens bil den där junikvällen. Övervakningsfilmer visar hur Hamid pratar och gestikulerar medan de andra sitter som åhörare på rad.
Enligt Hamid själv snackade han bara om sitt jobb, och om hur LVU, lagen om vård av ungdom, funkar. Han har ju en del erfarenheter.

Stenkastningen var han inte inblandad i alls. Visst har han varit med och ”stenat” polis förut, för tre–fyra år sen. Men nu har han alldeles för mycket att förlora.
– Jag har gjort saker i mitt liv, men du vet, den här gången var jag helt oskyldig. Jag vet att många av de här unga kommer märka när de blir äldre ”vad fan, varför kastade jag?” Jag kastar ingenting längre. Genom att jag kastar sten kommer inte staten att ändra sig. Kommunen. Samhället. Inget kommer ändra sig, säger han.

I polisutredningen bekräftas hans version av de yngre. Hamid är oskyldig. Han är schysst, har mycket energi, ”brukar skoja med oss”, sägs det där.
Andra antyder att de skräms av honom, när han är full.
”Han är inte rädd för något. Han kan göra vad som helst”.

Hamid kom till Sverige från Irak som 4-åring, och familjen kunde återförenas med pappan som åkt före. 2001 flyttar de till lägenheten i Araby. Föräldrarna skiljer sig, fadern flyttar till en annan ort. Lille Hamid börjar skolan.
– Jag gick i ettan när jag började slåss. Jag vet själv inte varför. Det var konstant bråk. Tjabb, hot och sånt, säger han.
Första gången Hamid dyker upp i brottsregistret är han 14 år. Då har polisen redan haft ögonen på honom, misstänkt honom för snatteri och bruk av droger som spice och cannabis.
– Då hade jag halkat och hamnat fel. Jag träffade fler folk, jag började tänka som de tänkte: ”mannen, kommunen gör ingenting, staten gör ingenting, polisen bara provocerar och slår oss” Och man får in det i huvudet. Jag fattade ingenting, jag var fortfarande bara ett barn. Och det var då jag började röka och sånt.

Hamids mamma, en ensamstående undersköterska, försöker stötta honom och följer med till socialen. Han blir omhändertagen enligt LVU, hämtas av polis och placerad på ungdomshem för att få behandling för sitt ”normbrytande beteende”.
Men vården hjälper inte. Det blir snarare värre, menar Hamid.
Men vad säger du till den som tycker att du fått massa chanser men sumpat dem?
– Jag har inte fått några chanser. En hjälp är ju inte att sitta inlåst som 14-åring. Du ska sitta inlåst, det har de alltid sagt. Men de har märkt efter varje gång – jag blir mer fucked up.

Varför polisen attackerades med stenar natten till 30 juni kan ingen riktigt svara på. I utredningen vill inget vittne peka ut någon namngiven stenkastare. Man är ju ingen ”snitcher”.
I Araby håller man ihop. Sluter sig som en mur när polisen kommer för att gripa en cykeltjuv eller misstänkta gräsrökare.

Nästan en fjärdedel av de unga mellan 20 och 25 år varken studerar eller jobbar. En del sover till klockan två–tre på eftermiddagen. På nätterna är ”Arena-gänget” en trygg gemenskap, trots interna konflikter och hierarkier. Men också en kraft som drar ner en.
– Kommer du till Araby säger vi inte ”vem är du?” Står du i gruppen är du välkommen, förklarar en kille.

16-årige Nasim är en av de fem som till slut döms för det våldsamma upploppet. Han erkänner visserligen att han höll i en sten, men inte kastade mot polisen eller mot något särskilt.
Nasim tror inte att det var sista gången polis attackerades i Araby.
– De tror att om de stämmer folk kommer det bli lugnare, att man kommer vara rädd och inte göra om det. Men det är inte så. Folk gör det för en anledning. De är inte rädda för att få samhällstjänst eller böter, säger han.

Varför man kastar på polisen? Det kan handla om ilska över att en kusin eller brorsa sitter inne. Eller för att man är uttråkad. Ofta för att man tidigare har blivit visiterad av polis inne i stan, förklarar Nasim.
– Det är skämmigt, för folk du inte känner ser dig. De tror att du är knarkare eller håller på med grejer. Jag har känt mig kränkt och nertryckt, säger han.

Att Araby hamnar nationella polisens lista över Sveriges mest utsatta problemområden ser många här bara som en bekräftelse på att omvärlden vill svartmåla dem.
Samtidigt gör listplaceringen paradoxalt nog Araby lite tuffare än vad det egentligen är.
Nästan som en utmärkelse, som man vill leva upp till.
Flera unga jag pratar med berättar om hur de likt Nasim blivit förödmjukade offentligt. Muddrade utan anledning. Ständigt misstrodda och misstänkta. Men inte bara av polisen. Myndigheterna flyter ihop. Ibland kallas fritidsledarna för ”snutar”. Socialens fältare kan få höra att de är ”golare”. I Araby kan en 12-åring vräka ur sig ”fuck aina” trots att han aldrig haft något otalt med polisen, för snuthatet är något man anammar från barnsben. ”Kommunen” är en annan symbol för den döva makten.

Att Växjö kommun byggt en fin sportarena åt ungdomarna spelar ingen roll. Här om dagen var det arenans fönster som slogs sönder av stenar.

Hamids telefon ringer oavbrutet i fickan. Det är hans flickvän som undrar varför han inte svarar. De är förlovade och har varit ihop i fem år, ”mycket för att vara en ungdom” konstaterar han.
– Älskar dig babe, säger han i luren.

Han ska flytta. Bort från Växjö. Flickvännen bor i en annan stad där Hamid har fixat en lägenhet, i ett fint och lugnt område. Med radhus och mer svenskar.
– Du vet, jag vill inte bo med värsta livet som i Araby. Det är skrik och bråk och utanförskap. Den som kastar sten, den som pundar överallt. I förorter är många barn tillsammans, alltså invandrarbarn. Det blir från barnsben att man börjar med fula ord, går i en skola där 80 procent är invandrare. Det funkar inte.

När Hamid pratar om lösningar på problemen i Araby så handlar det mest om att man måste lyssna på ungdomarna. Ge dem det de vill ha – kontaktpersoner som bjuder på middag eller åker och fiskar. Hjälpa på exakt det sätt som just den individen vill.
Ganska avancerade krav från någon som själv ofta vänt samhället ryggen.
Har man inget ansvar själv för att ta tag i sitt liv?
– Jo, men när man känner att staten, kommunen, gör ingenting. Då tar man den hellre den enkla vägen än den svåra. Om jag har inget vitt jobb, ingen hjälp från socialen. Varför väljer jag då inte den kriminella vägen där jag kan tjäna pengar snabbt?

Om man ser till Hamids brottsregister så är han en ärrad 19-åring. Dömd för bland annat rån, häleri, misshandel och våld mot tjänsteman.
Ta gången då han faktiskt har ett jobb men åker dit för skadegörelse – efter att ha förstört på sin egen arbetsplats.
Så håller det på.
Men 2015 händer något. En andpaus i belastningsutdraget.
Ända fram tills han häktas för stenkastningen i Araby i juni. Enligt Hamid blev han orättvist utpekad som skyldig i upploppet för att polisen alltid är på honom.
– Bara för att jag vart med och gjort lite skit så ska de häkta mig. Jag har ändå varit med ett tag. Suttit inne mer än andra. Det är därför jag tror polisen hatar mig. Men jag vet inte hundra procent.
Han är ändå glad över domen, som blev lindrigare än vad han befarat: ”Bästa straffet jag fått. Är nöjd som fan”.

Det senaste året har Hamid försökt ta tag i sitt liv. Tack vare en fältassistent fick han börja arbetsträna med fastighetsskötsel.
– Det hjälpte. Jag jobbade, jag skötte mig, gick i tid, slutade i tid. Allting var helt bra, säger han.

Det bekräftas av chefen på företaget. Hamid verkade på allvar vilja ha en förändring. Han började göra planer. Slutade med drogerna och tog regelbundet urinprov. Planerade att plugga till byggare. Och han började drömma om att lämna Araby.
Här håller saker på att balla ur, berättar Hamid.
Gäng har vuxit fram, och hamnat i bråk med varandra. Någon har frågat om han, som har kontakter i Rosengård, kan fixa vapen. Men han vill inte bli inblandad.

Hamid är bra på att snacka, har en odågas charm som säkert kunde ta honom långt i en hederlig karriär. Han säger att han velat jobba med ungdomar som likt honom hamnat på fel bana, och förgäves försökt få med kommunen på idén.
– Jag har sagt: men vad gör ni? Ni som sitter bakom en skärm, det enda ni gjort i livet är kanske snott en cykel? Ni har inte varit i värsta kriminella livet så ni kan förstå.
Vad är det du förstår då? Varför gör man dåliga saker?
– När man bor i såna här områden lär man sig förhindra att visa smärta. Om du ser någon här som röker eller tar tabletter eller är i ett kriminellt liv, när man frågar: ”hur mår du? ”Jag mår bra” säger han då och ler. Men om ditt hjärta frågar hans hjärta: hur mår du? Då är det inte alls bra.

Hamid, Nasim och Tariq heter egentligen något annat.

Text

Text

Foto