”Man måste ta i med hårdhandskarna”

ARABY, VÄXJÖ Strax efter midnatt en kväll i juni körde Fabian in i Araby. Tillsammans med en kollega skulle han eskortera Securitas väktarbil, som skulle åka på en extra kvällsrond. Precis som ambulanspersonal och brandmän vägrar väktare ofta på grund av tidigare bråk att köra in i Araby ensamma.
Egentligen hade inget särskilt hänt just den kvällen. Men det var ändå något i luften. En cykel låg utslängd mitt på vägen, som för att hindra polisens civila bil att komma fram. Fabian anropade andra patruller i polisradion, sa att de gärna skulle visa sig i målade polisbilar på platsen.
– Jag kände att något var på gång, det var oroligt, mer folk ute, säger Fabian.

Efter några rutinrundor i kvarteren runt Araby park arena, där civilbilen långsamt åkte förbi ett stort gäng ungdomar, hörde de plötsligt någon skrika. Fabian hann vända sig om och se hur en person med grå luvtröja uppdragen för halva ansiktet, sprang fram. Sen smällde det till i karossen. Sidobackspegeln krossades och förarrutan träffades. Bakom rörde sig flera ur folksamlingen mot dem, medan större stenar slog ner framför bilen. Fabian och kollegan berättade senare i förhör att smällarna var så höga att det tjöt i öronen en lång tid efteråt.

De uppskattade att runt 40 ungdomar, flera maskerade med bandanas och huvor, deltog i upploppet. Hur många som kastade sten hann de inte se innan de slängde sig på gasen och flydde därifrån.
– Jag är övertygad om att det hade fortsatt om vi inte kört därifrån i hög hastighet. Jag hade också kunnat gå ur bilen och då är ju risken stor att de hade kastat på mig, säger Fabian.
Stenkastningen natten den 30 juni är precis den typ av händelse som Växjöpolisen lagt ner åtskilliga timmar, resurser och pengar på att undvika.

Araby – en liten grönskande stadsdel med 60-talshus mitt i Växjö – hamnade tidigare i år högt upp på den nationella polisens lista över de mest utsatta områdena i landet. En del av Sverige där polisen ser hur kriminaliteten, narkotikahandeln och missnöjet med samhället breder ut sig. Där det är svårt eller näst intill omöjligt för polisen att utföra sitt jobb.
Ett område som står och väger, som när som helst kan tippa över och utvecklas till ett parallellsamhälle, med egna lagar och regler.

– Det är bara en tidsfråga. Man måste hitta en lösning. Hur ska vi hantera det här? Det går inte att blunda för det längre, säger John Nilsson på polisen i Växjö.
Han är gruppchef för polisens särskilda insats i Araby och en av poliserna som patrullerar i området på nätterna.
Underarmarna är täckta av rockiga tatueringar, en g-klav och noter på högerarmen, ett taggigt mönster som ringlar runt vänster. På kontoret i polishuset har han hängt upp en trasig elgitarr som han slog sönder under en konsert för många år sedan. Han ser tuff ut, där han sitter bakom ratten i polisbilen. Men precis som många andra poliser här möts John ofta av unga som saknar all respekt för ordningsmakten.

Kollegan Fabian, som tidigare arbetade som polis i Malmö, blev nästan förvånad när han kom hit.

– Många gånger känner man sig inte välkommen när man går runt här. Det känns som att det inte bara är för polisens del som Araby kommit med på listan. Det är också för ungdomarna. De har något att leva upp till, något att bevisa. Attityden här är värre än i Rosengård och Seved, säger Fabian.

Dagtid ser Araby ut som vilket område som helst. Trevåningshus i tegel med pelargoner på inglasade balkonger, innergårdar med klätterställningar, cykelstigar och fotbollsplaner.
När vi går runt i området några dagar i mitten av september slås vi av hur lugnt här är. Folk kommer fram och hälsar, berättar att de trivs. Husen och gårdarna är ovanligt rena och prydliga för att vara ett bostadsområde med fem decennier på nacken.

När solen gått ner följer vi med polisen på rutinpatrullering: i kväll slår man till mot en cykeltjuv, och jagar en 15-åring på en misstänkt stulen moped in på en skolgård. När mopeden till slut blir omringad av flera patruller visar det sig att den tillhör den 15-åriga föraren.
Ganska långt från de gängkrig och våldsamma skjutningar som präglar andra områden på polisens lista över särskilt utsatta områden. Växjöpolisen ser heller inte någon utbredd radikalisering eller våldsam religiös extremism. Vanlig kriminalitet man brottas med här är narkotikabrott och cykelstölder.

Hur kan Araby med sina 6 500 invånare enligt polisen vara lika illa ute som belastade Rosengård i Malmö eller Biskopsgården i Göteborg?
Just när det gäller respektlösheten för polisen, verkar dock Araby sticka ut.
Enligt lokala polisen kan minsta lilla händelse här få ett stort gäng ungdomar att blixtsnabbt mobilisera sig. En beslagtagen cykel kan urarta i en våldsam stenkastning mot polisen.

Och visst finns skjutvapen även i Araby. De förvaras vanligtvis i det polisen kallar för ”läggbilar”. Gamla bilar som står skrivna på någon annan där ungdomar lägger vapen och droger, berättar gruppchefen John Nilsson.
– De är väldigt svåra att upptäcka eftersom vi inte vet vem som står på dem. Men vi har hittat flera bilar som innehållit 300, 400 eller 500 gram hasch. Det här systemet är en direkt skola från Malmö, säger han.
– Vi har även hittat vapen. Vi har tagit folk som beställt k-pistar från Tjeckien. De kom här med en ryggsäck med skarpladdade magasin med sig, säger han och pekar in mot en parkering.

Araby har länge ansetts vara ett av Växjös mindre ”fina” områden. En del av miljonprogrammet där hälften av de boende i dag saknar jobb och andelen utrikesfödda är över 70 procent. Åt öster och väster övergår lägenheterna i medelklassvillor. Söderut börjar Växjös stadskärna. Här ligger det nybyggda polishuset, den ståtliga domkyrkan och Växjösjön med strandpromenaden och uteserveringarna.

Det är dock under de senaste året som oroligheterna i Araby har blivit mer uppmärksammade. Ett upplopp i vintras, där en kvinnlig polis besköts med en nyårsraket, blev en väckarklocka. Det var annandag jul, en kaotisk kväll där attackerna mot polisen pågick fram och tillbaka i flera timmar. Oroliga arabybor ringde polisen och bönade om att stoppa infernot av bränder, explosioner, stenkastning, skjutningar med grön laser och fyrverkeritårtor. En polis beskrev området som en stridszon. Man fick ingripa med full kravallutrustning.

På en övervakningsfilm kan man se hur en maskerad 20-årig man tänder en raket, lutar sig fram runt husknuten vid Araby park arena och siktar rakt mot den kvinnliga polisen. En av hennes kollegor hinner skrika ”nu smäller det!”.
Hon var en hårsmån från att träffas av raketen i ansiktet, men hann i sista stund få upp kravallskölden. I utredningen berättar hon att det kändes som att bli träffad av en gatsten. Den 20-åriga gärningsmannen dömdes senare till åtta månaders fängelse för bland annat försök till grov misshandel.

Efter julhelgens upplopp bestämde sig Växjöpolisen för att dra i gång Arabyinsatsen. Området hade prioriterats bort under alldeles för lång tid. Nu var situationen på väg att bli riktigt akut.
– Vi hade ingen kontroll på verksamheten där. Hade vi varit mer närvarande hade vi åtminstone kunnat dämpa utvecklingen, det är jag helt övertygad om, säger Tomas Hermander, chef för polisinsatsen.

Kollegan Admir Smailagic, berättar att det tidigare till och med varit så illa att polisen undvikit att åka in i Araby sent på natten.
– Är klockan två och du ser en suspekt bil som kör in vid Araby park arena kan jag tänka mig att vissa kollegor tänker ”stoppar vi bilen kommer det bli en folksamling där direkt, det är bättre vi struntar i det”.

Polisens bild är att något har hänt med Araby de senaste åren. Klimatet har hårdnat, det finns en råhet som inte fanns tidigare. Även skötsamma personer undviker att prata med polisen. Man är rädd för att hamna med namn i en förundersökning och därmed råka illa ut.
– En naturlig del av polisarbetet är ju att man går fram och hejar och pratar. Men redan där blir det tvärstopp. Det blir bara mothugg. Även de bästa intentionerna blir det bara skit av, säger Admir Smailagic.

Anette Östman Ottosson, som arbetat som polis i Araby sedan 2005, delar hans uppfattning. Hon talar om en tydlig attitydförändring.
– Ungdomar är lättkränkta. Så fort polisen gör något känner de sig så fruktansvärt kränkta. Vissa är också väldigt känsliga. Man accepterar inte när en myndighet gör ett ingripande. De är här uppe direkt, säger hon och håller handen en centimeter från ansiktet.

Många av ungdomarna som hänger ute på nätterna har hon följt sedan de var småbarn. Hon vet var de bor och vilka deras föräldrar är. Som kvinna har hon dessutom förmånen att kunna vara ”mammig”, säger hon.
– Jag vet inte vad förändringen beror på. En i justitieutskottet sa en gång ”ni kanske har varit för mesiga i Växjö”. Det är möjligt att det är så, men samtidigt känner jag inte att vi ska behöva göra brutala ingripanden för att ungdomarna ska förstå. Det ska föräldrarna ta hand om tidigare. Klarar man inte av att uppfostra sina barn måste man be om hjälp, det är inte fult. Jag har själv varit ensamstående med barn och det är inte lätt. Men man har ju likväl ett ansvar.

Den ökande trångboddheten lyfts också fram som en förklaring till förändringen. I Araby är det inte ovanligt att tio, tolv personer trängs i samma lägenhet. I våras upptäckte polisen en trerummare där det bodde 18 personer. Man misstänker att Araby har många fler invånare än den officiella siffran på 6 500 personer.
– Bor man så trångt vill en del inte vara hemma på nätterna, då är man ute och hänger i stället, säger Anette Östman Ottosson.

Tack vare bevisningen från övervakningsfilmerna dömdes nyligen fem ungdomar för stenkastningen i juni mot Fabian och hans kollega. Straffet blev ungdomstjänst och böter. En 19-åring dömdes även för anstiftan och fick en månads fängelse. Flera poliser som vi pratar med tycker att straffen blev för låga. En strängare påföljd hade varit en tydligare markering från samhället.
– Får man 20 timmars samhällstjänst för att ha kastat sten mot en polis? Jag vet inte om jag tycker att det är rätt signal från samhället. Framför allt måste man göra något åt individer som upprepade gånger hamnar i den här typen av problematik. Man måste ta i med hårdhandskarna någon gång, säger John Nilsson.

Ungdomar säger att ni inte respekterar dem, att ni visiterar dem mitt på gatan och är onödigt hårda?
– Vi visiterar i syfte att hitta vapen eller narkotika. Förekommer man mycket i narkotikakretsar får man nog räkna med det. Om de tycker vi är hårda är det förmodligen för att vi har börjat angripa dem nere i åldrarna. De är de inte vana vid och de måste de lära sig.

Flera poliser berättar att det är svårt att släppa minnena när man har blivit utsatt för stenkastning. Det påverkar humöret. Ännu värre är kanske att det riskerar att skada ens tro på att man kan påverka samhället genom sitt jobb.
Fabian säger att han fortfarande har saker kvar att ”processa i huvudet”.
– Vad hade hänt om jag hade gjort annorlunda? Om jag hade gått ur bilen? Samtidigt tänker jag på unga killar som står längst fram när det blir hektiskt och våldsamt, vissa så unga som sju år. De lär sig av de äldre hur de ska bete sig. Det gör ont i hjärtat att se.

Text

Text

Foto