”Jag vet inte var de får detta ifrån, att de ska vara arga på polisen”

ARABY, VÄXJÖ Murad, 46, sitter på falafelstället i närheten av Araby park arena. Det är en varm septemberdag, mitt i lunchruschen. Skolbarn på rast springer runt i Arabyparken, ett fotbollslag tränar på planen intill.
Det är svårt att koppla ihop idyllen med den där händelsen i juni, när Murads 15-årige son deltog i en uppmärksammad stenkastning mot polisen i området.

Den kvällen hade ett 40-tal unga killar samlats vid arenan, några maskerade med bandanas och uppdragna huvor. Polisen vittnade om att de redan innan kände en obehaglig stämning i luften. Till slut tvingades patrullen fly medan stenarna haglade mot deras civilbil.
Murads son identifierades på övervakningsfilmer som användes som bevisning i rätten, och dömdes nyligen till ungdomstjänst.

Sonen erkände att han hållit i en sten, men inte att han kastat den mot polisen. Han berättade också att han kände sig hotad av en äldre kille, och var rädd för att bli slagen om han inte gjorde som de äldre sa.
Murad satt med när hans son förhördes av polisen. Senare tog han själv kontakt med utredarna för att ge sin bild av situationen i Araby.

– Araby har förändrats mycket. Barnen som var små har nu vuxit upp och många har fått problem. Jag vet inte var de får detta ifrån, att de ska vara arga på polisen, på samhället och på svenskarna, säger Murad.

Uppdelningen mellan invandrare och svenskar märks tydligt i Araby, oavsett vem man pratar med. Även om man är född i Sverige, men har utländska föräldrar, tillhör man automatiskt kategorin ”invandrare”. ”Svensk” är man om man ser svensk ut och har föräldrar som är födda i Sverige.
– 2007 var det många unga svenskar som bodde här. Nu finns det bara äldre, de som är 70–80 år, och invandrarna, säger Murad.

Han visar oss runt Araby park arena där stenkastningen inträffade. Han pekar ut var den civila polisbilen körde och markerar sonens placering.
Vid sidan av arenan har en polisbil stannat till. Några barn i lågstadieåldern står entusiastiskt runt bilen och poliserna pratar avslappnat med barnen.
Mötet känns långt ifrån kaoset som utspelade sig här i juni.

När dagen övergår i natt börjar det Murad kallar för ”arenasamhället”. Ett begrepp han själv har myntat, om ungdomarnas tillvaro kring sporthallen i Araby där hans son hänger. Här finns inga vuxna förebilder, inga föräldrar som talar om rätt och fel.

– Det styrs av egna regler. Några äldre killar ger order till de yngre, säger åt dem vad de ska göra. Ta cyklar eller kasta sten, säger Murad.

Händelsen i juni blev något av ett uppvaknande för Murad. Sonen, som tidigare varit bäst i klassen enligt lärarna, sprang nu runt på nätterna och kastade sten på polisen.
Hur kunde det bli så här?

Murad har tittat på övervakningsfilmen från stenkastningen om och om igen för att förstå vad som hände. Han säger att sonen bytte skola tidigare i år, att han fick nya vänner och började hänga ute på nätterna. Han blev en del av ”arenasamhället”.
– Jag är orolig för honom. Det finns många som tar droger vid arenan, jag vill inte att min son hamnar med dem och blir kriminell. Jag vill honom det bästa.

Murad är inte ensam om att se hur unga tar över i Araby samtidigt som föräldrarnas auktoritet försvinner. Ismail Abuhelal, 63, imam och rektor för islamiska skolan i Växjö, får ta emot samtal från oroade föräldrar, en del vilsna kring hur man uppfostrar barnen i Sverige.
– I våra länder tar man till ”piskan”, fortfarande. Det är klart att man också pratar förstånd med barnen, men att ge stryk förekommer, säger han.

Han berättar om familjer där barnen lärt sig svenska och hur samhället fungerar medan föräldrarna inte hänger med. Där mammorna och papporna får en undanskymd roll och 15-åringen plötsligt blir familjens överhuvud.
– Pappan kanske inte har något jobb utan sitter hemma hela dagarna. Han börjar fundera på hur barnen ser på honom. I hemlandet är både mamman och pappan starka. Jobbar, tar hand om och försörjer familjen. Det är inte samma sak här i Sverige, säger Ismail Abuhelal.

Oron över vad barnen gör ute om kvällarna fick Afrah Ismail, 48, själv flerbarnsmamma och Arabybo sedan 30 år, att dra i gång nattvandringar med andra mammor och pappor. Nu är de ute i reflexvästar två gånger i veckan.

En onsdagkväll möter Afrah upp fyra pappor vid Araby park arena. De går i samlad trupp förbi parkourparken och fortsätter mot fotbollsplanen. En av männens söner spelar på planen, han kommer fram och tar artigt sin pappa i hand. När mörkret faller samlas papporna vid arenans entré. På avstånd följer de när ungdomarna börjar strömma till. De vinkar och säger hej men återgår sedan till att prata med varandra. Även om inget särskilt händer den här kvällen blir de ett vuxet inslag i ”arenasamhället”.

Och vandringarna har gett effekt, menar de. Vid ett tillfälle tog till exempel mammor kontroll över en kaotisk situation på McDonald’s, där polisen tappat greppet. Mammorna ställde sig som en mur mellan polisen och ungdomarna och oroligheterna slutade direkt.

– I Somalia och Irak där barnen är ute och leker så är det allas barn. Jag har rätt att säga till ”hördu” och ta ungen i jackan eller örat och säga ”nu får du gå hem”. Här vågar man inte prata med någon annans barn längre. Det finns ju inte kvar i Sverige att området och grannarna övervakar, säger Afrah Ismail.

Bland nattvandrarna finns representanter från flera somaliska klaner. Enligt Afrah finns en rädsla bland ungdomarna för att någon från den ena gruppen ska se dem göra något dumt, ”in action”.
– Jag tror inte att de är rädda för oss. De har respekt för oss. Jag kanske känner hans mammas kompis, så när jag knackar på hos dem och säger ”du, jag såg ditt barn göra si eller så” – det är väldigt pinsamt, det gör jävligt ont i ungdomarna i vår kultur. Man kan få en stämpel som vi aldrig glömmer även om man blir vuxen, berättar hon.

Efter stenkastningen har också Murad börjat gå omkring i Araby på kvällarna för att hålla koll på sonen. Han säger att föräldrarna måste ta tillbaka kontrollen över området, bli mer närvarande.
När han promenerar på cykelvägarna som löper genom Araby hälsar han på flera killar i 20-årsåldern. Han vet precis vilka de är, vilka som är ”bra” och ”dåliga”, vilka som ”håller på med grejer”.
– Jag känner inte så många här. Men ungdomarna har jag lärt känna. Jag är ju alltid ute och frågar efter min son.

Murad har också börjat berätta för sonen om tiden innan de kom till Sverige. Om en flyktingförläggning mellan Irak och Jordanien där det var ”olidligt varmt och massa djur överallt”.
Han vill att familjens flykt från hemlandet och historia ska få honom att känna tacksamhet.
– Jag säger, du har inte levt i det landet som vi har gjort. När vi flydde försökte vi skydda er. Tänk att vi kunde komma till Sverige. Ni måste tacka Sverige men inte på det här sättet.

Text

Text

Foto